Gå direkt till innehållet
Finlands utrikesministerium

Finland och Nato: Att vara eller inte vara - Finlands ambassad, Bryssel : Aktuellt

FINLANDS AMBASSAD, Bryssel

Ambassade de Finlande
Avenue de Cortenbergh 80, B-1000 Bruxelles, Belgique
Tel. +32-2-287 1212
E-post: sanomat.bry@formin.fi
Français | Nederlands | Suomi | Svenska |  |  | Instagram
Normal textstorlekStörre textstorlek
 
Nyheter, 24.3.2004

Finland och Nato: Att vara eller inte vara

Finland står inför frågan om det bör hålla fast vid sin militära alliansfrihet eller avstå från den och ansluta sig till det nordatlantiska försvarsförbundet Nato.


Prins Hamlet av Danmark grubblade dyster över de yttersta frågorna i William Shakespeares skådespel med de bekanta orden: "Att vara eller inte vara, det är frågan."

Shakespeare skrev skådespelet år 1601. Över 400 år senare står Finland inför samma klassiska fråga. Finland var dock inte tvunget att med Hamlets ord grubbla över om det var ädlare att ta emot den illasinnade lyckans dödspilar eller att med vapen göra slut på bekymren.

Diskussionen om Nato kom på allvar igång i Finland år 2003. Diskussionen förs främst bland dem som inte har någon formell beslutanderätt i ärendet. För forskare, ledarskribenter och kolumnister är en diskussion i direkt klarspråk om de säkerhetspolitiska alternativen redan en vardaglig syssla. Jämfört till exempel med Sverige är diskussionen synnerligen livlig. Däremot behandlar en stor del av de politiska beslutsfattarna ämnet fortfarande med ett slags chifferspråk.

Finlands ställning i den internationella politiken är starkare än någonsin. Finland är en aktiv medlem av EU och Natos trägna fredskumpan. Det existerar inget akut säkerhetsproblem eller -underskott, som i och för sig skulle tvinga oss att söka skydd i ett Nato-medlemskap. I praktiken vet dock alla finländare att alternativen från och med innevarande år vägs på maktens högsta nivå allvarligare än någonsin tidigare. Beslutet kan alldeles väl vara att Finland fortsätter på sin nuvarande linje eller förblir formellt utanför Nato, bevarar optionen att söka om medlemskap och bedriver ett ännu intimare samarbete än tidigare med militäralliansen.

Frågan om Nato är emellertid just detta år aktuellare på grund av att regeringen kommer att till riksdagen överlåta sin nya utrikes- och säkerhetspolitiska redogörelse. Man har genom sådana redogörelser redan i årtionden gjort långsiktiga säkerhetspolitiska linjedragningar. Den förra regeringen beslöt i samband med en säkerhetspolitisk mellanrapport år 2001 att Finlands säkerhetspolitiska baslösning skall bedömas år 2004. Redogörelsens aktualitet växer, då de tre baltiska länderna - Estland, Lettland och Litauen - inom Finlands närområde denna vår ansluter sig som medlemmar till Nato.

Diskussion i ett tomrum

Diskussionen i Finland om Nato förs i ett slags vakuum. Diskussionen rör sig i mycket separat från de förändringar som skett och sker i den europeiska säkerhetsarkitekturen efter det kalla krigets slut och sedan kriget mot terrorismen vidtagit. Det är inget under om diskussionen i Finland från utlandet sett förefaller synnerligen underlig.

I Finland har man till exempel föga lagt märke till de snabbt förbättrade relationerna mellan Nato och Ryssland; och ännu mindre har man dragit slutsatser av denna utveckling. Den överväldigande majoriteten av medborgarna har fortfarande en synnerligen negativ uppfattning om Nato. I opinionsundersökningarna har motståndet mot ett medlemskap i Nato vuxit, medan åter understödet fallit till under en femtedel. Ett av kraven på medlemskap i Nato är att det understöds av medborgarna i det ansökande landet. I Finland skulle detta krav inte idag uppfyllas, men om statsledningen skulle föreslå medlemskap är det allmänna antagandet att medborgarnas åsikter skulle bli mer positiva.

Partierna och politikerna som håller ett öga på sina popularitetssiffror väljer också på grund av den negativa uppfattningen om Nato fortfarande hellre sin käpphäst från något annat område än säkerhetspolitiken. De verkliga uppfatttningarna om Nato kan man bäst gissa sig till genom att iaktta vad vederbörande anser om huruvida man borde anordna en folkomröstning om en anslutning till Nato eller ej. En paradox i diskussionen om den finländska säkerhetspolitiken är att man undviker en analytisk diskussion om fördelarna och nackdelarna med ett medlemskap i Nato, men desto mera talar om behovet av en folkomröstning.

Beslutet om att anordna en folkomröstning är sist och slutligen en politisk lösning: i lagstiftningen ingår inte något ovillkorligt tvång för att arrangera en sådan. Tidigare har man i Finland anordnat folkomröstningar om förbudslagen och om medlemskapet i EU.

Paradoxerna tar inte slut. Vid sidan av en folkomröstning är ett annat tema för säkerhetspolitisk skuggdiskussion frågan om hur man skulle besluta om medlemskap. Republikens president Tarja Halonen fastslog sin linje i en intervju i Helsingin Sanomat i december, enligt vilken beslutanderätten tillkommer henne eller att den som gör en framställning härom åtminstone borde känna till hennes åsikt.

Halonen har tagit ett fastare grepp om tyglarna i utrikespolitiken, sedan den långvarige statsministern Paavo Lipponen blev riksdagens talman våren 2003. Lipponen var statsminister i en följd i åtta år. Under den tiden hade han ett synnerligen starkt grepp utöver om EU-frågorna som tillkommer statsministern också om utrikespolitiken. Den nye statsministern Matti Vanhanen har i varje fall inte ännu blivit en lika stark påverkare i utrikespolitiken som Lipponen var.

Man har en längre tid kunnat läsa mellan raderna i president Halonens uttalanden att alternativet alliansfrihet vore för henne personligen mera tilltalande än ett medlemskap. Personliga preferenser och det nationella intresset är dock två olika saker. Jämfört med tidigare uttalanden ingick det i presidentens traditionella nyårstal också nya ordval: "Finland är inte föremål för ett sådant hot mot sin säkerhet som i och för sig skulle förutsätta att vi förändrar vår säkerhetspolitiska baslösning. Försvaret av Finland vilar i första hand alltid på vårt eget ansvar, oberoende av om vi är medlemmar av en allians eller ej", sade hon.

De i citatet ingående konstaterandena är i och för sig självklarheter, men ordvalen och tidpunkten ökade talets betydelse.

Historia och geografi

Finland och finländarna ser på sin säkerhet i ett historiskt och geografiskt perspektiv. Vårt perifera läge har skapat en fast grund för synpunkten att Finland bäst ser till sina intressen genom att hålla huvudet lågt och fingrarna borta från andras affärer. Avigsidan till lyckolandspsykologin är dock att Finland i nödens stund står allena. Detta är den beska historiska sanningen och detta är den kärnfråga som Finland måste besvara. Att vara ensam eller inte vara?

Efter andra världskriget balanserade Finland mellan öst och väst. I praktiken hade Finland ett avtal om en militär allians med Sovjetunionen, men politiskt lyckades man uppnå en position som i bästa fall uppfyllde kriterierna för neutralitet. Svagast var Finland på 1970-talet, då Sovjetunionen utövade påtryckningar om militärt samarbete.

Tillsvidare har man bara varit medveten om att den sovjetiske försvarsministern Dmitri Ustinov år 1978 föreslog för Finland gemensamma manövrar. Ur den nya memoarboken om den förre kommendören för försvarsmakten, general Lauri Sutela, framgår det för första gången isande klart att de hårda militära påtryckningarna bak kulisserna inleddes redan i början av 1970-talet. Ännu en finländsk paradox: det tog 30 år innan dessa för nationens existens livsviktiga fakta nådde offentligheten!

Mot slutet av det kalla kriget sade Finland unilateralt upp begränsningarna i fredsavtalet i Paris från år 1947 och gjorde sig kvitt det år 1948 med Sovjetunionen ingångna vsb-avtalet. Till slut hade Finland uppnått en position där dess ställning i den internationella politiken inte längre belastades av definitioner som andra länder framfört. Den politiska neutralitetens period fick sitt slut officiellt år 1995, då Finland anslöt sig till Europeiska unionen. Av neutraliteten återstod dess hårda kärna eller den militära alliansfriheten. Av väljarna röstade 57 procent i folkomröstningen för ett medlemskap i EU, i huvudsak av säkerhetspolitiska skäl.

Tiden har dock inte stannat. Nato utvidgas hela tiden i Östeuropa, likaså EU. Unionen håller på med att under ledning av den finländske generalen Gustav Hägglund bygga upp krishanteringsstyrkor och strävandena att för unionen bygga upp ett eget försvar fick ny fart av kriget i Irak. Nyligen uppnådde EU en kompromiss om de ömsesidiga säkerhetsgarantierna inom unionen, där Finland hade en central roll som initiativtagare. Finland har meddelat att man också är redo att delta i det strukturella samarbetet inom EU.

Det beror på bedömaren hur mycket man anser att det återstår av Finlands militära alliansfrihet efter allt detta och om ett medlemskap i Nato bara vore pricken på i:et. Likaså beror det på bedömaren vilket värde man ger EU:s säkerhetsgarantier, om de inte stödjer sig på femte artikeln i Natos stadga. En tredje viktig sak är hur å ena sidan den inre stabiliteten i Ryssland och å andra sidan den politiska utveckling som dumavalen gav uttryck för inverkar på den finländska säkerhetspolitiska ekvationen.

Oberoende av vilken lösning Finland väljer är landet en anhängare av de transatlantiska relationerna, även i högre grad än rentav en del av Natos medlemsländer. Förenta staternas militära närvaro i Europa och därigenom Natos existens är i högsta grad förenligt med Finlands nationella intressen. Detta är ytterligare ett tillägg till den föga beaktade långa listan över paradoxer i den finländska säkerhetsdebatten.

Kyösti Karvonen, chefredaktör
Tidningen Kaleva, 15.1.2004

Skriv ut

Detta dokument

Uppdaterat 24.3.2004


© Finlands ambassad, Bryssel  | Information om webbplatsen | Kontaktuppgifter